torsdag 20 september 2012

Totalt psykbryt

Min älskade sambo Nils sträckkörde från Umeå och ner till mig igår så vi kunde ta en hotellnatt tillsammans. Sänder hans snälle och förstående chef en varm tanke. Jag hade tappat allt mitt mentala driv. Ville bara ge upp och åka hem. Sparka ner vagnen i ett dike och aldrig mer återvända. Det sliter så på psyket att vara iväg utan sina nära och kära. Jag har egentligen inget emot att vara ensam, däremot är det drygt att vara själv. Att ta alla beslut själv. Att inte ha någon att prata med. Det är så stor skillnad när mina vänner har varit med en etapp eller två. Så lätt det går då! Men min prins fick igång mitt mentala reservaggregat. Det är inte så starkt som originalet, men än så länge är trycket stabilt och siktet är fortfarande inställt på Ystad, även om det känns aldrig så långt bort som nu.

12 kommentarer:

  1. Herre min jag förstår (eller försöker förstå) och det måste verkligen vara tufft och slitsamt mentalt! Som du säger, skillnad på att vara ensam (en dag eller två) och vara själv om beslut och vägval så länge. KÄMPA PÅ! KRAM!

    SvaraRadera
  2. Du är inte ensam, vi är många som följer dig på bloggen!

    Mvh Richard
    (Vi träffades lite snabbt en gång på vägen strax norr om Norum när jag cyklade ifatt dig och Johan när ni sprang Umeå - Djäkneboda)

    SvaraRadera
  3. <3 Puss matte! säger vovvan :)

    SvaraRadera
  4. Ystad är vackert. Du kommer ur svackan. Samtidigt som du tror att pannabenet blir tunnt, byggs det faktiskt på från insidan. Det ska bara lägga sig lite till rätta så har du nytt fräsht GO att ta ifrån. Hejar på!

    SvaraRadera
  5. Vi ar manga som hejjar pa dig! Kampa pa, du grejjar det!

    /Londonbo

    SvaraRadera
  6. Älskade vän ! Ge inte upp nu. Du har kommit så långt och jag vet att du fixar resten. Vi är många som är med dej i våra tankar och vi hoppas att vi kan överföra energi och kämpaglöd till dej. Kram från Gunsan

    SvaraRadera
  7. Finaste du, kämpa på!!! Du fixar det!! Kram Camilla

    SvaraRadera
  8. Jag hejar på dig! Du är så tuff!

    SvaraRadera
  9. Heja heja!!! Även när ben och kropp känns tunga och hjärnan står på standby av matthet så finns det bara en väg att ta; framåt och uppåt!!

    Att ge upp är aldrig ett alternativ, oavsett situation... Vi kämpar med dig såsom du annars kämpar med oss @}}~~

    Styrkekramar från Vilda m familj

    SvaraRadera
  10. Lillemor S Näsström21 september 2012 19:11

    Heja Heja min vän!!
    Jaa du, ja får totalt psykbryt av att gå hemma här inom mina fyra väggar ensam på dagarna....så att du får det är helt normalt och totalt tillåtet!! Du gör ju en fantasktis resa, många mil och många dagar, så ja tror du behöver rensa ur dig och ha en liten down, för att sen "resa" dig å fortsätta din färd. Skulle nog bli mer orolig om du hade varit på topp hela vägen ;) MEN ja vet att du fixar detta, snart tar du dit sitta steg och är i mål!! Din dröm har gått i uppfyllelse, om även med psykbryt och tårar, men tänk på all glädje som du oxå fått på resan å som du skänker de behövande med pengarna som du samlat in!! Du kommer att finnas djupt i mångas hjärtan efter din behjärtansvärda resa!!
    DU ÄR BARA BÄST TJEJEN!! Glöm aldrig det!!!
    Stora stora kramar från oss i Jämtland!! <3

    SvaraRadera
  11. Tack för alla underbara och uppmuntrande kommentarer! Det betyder otroligt mycket ska ni veta. Kram på er alla vänliga själar!

    SvaraRadera
  12. KÖR HÅRT ELISABETH! fan mer än hälften ligger ju bakom dig! du klarar det! KÖR!! /karro på trean

    SvaraRadera