Inte för att skryta, men..

..jag har faktiskt världens bästa arbetskamrater. Ni bidrar mycket till att det aldrig känns motigt att gå till jobbet. Vi delar livets glädjeämnen och motgångar precis som vi delar snabbkaffeburkar i fikarummet. Det är lika naturligt att skratta gott tillsammans som att få gråta en skvätt i medicinrummet när något känns tungt.
Och i fredags fick jag ett samtal om förfrågan om jag ville vara lite flexledig på eftermiddagen. Det gjorde inget att jag redan hunnit en bit på väg till jobbet. Jag vände om och cyklade hem i vårsolen. Och sen kunde jag lägga ytterligare 14 km till dagens träningsmängd.

Att förbereda sig..

Ja, hur förbereder man sig för detta? Jag har ingen aning om vad som väntar. Hur jag kommer att reagera fysiskt och psykiskt. Nog för att jag är van att springa mycket, men detta blir ganska mycket mer än vanligt. Fokus ligger på att vara ute länge. Gärna med ryggsäck på några kg. Att bygga seghet i kroppen som jag aldrig gjort förut. Man måste ha lite respekt för distansen, samtidigt som den inte får bli en för övermäktig. För Sverige är himla avlångt när man tänker på det. Jag är van att ladda inför tävlingar, där allt skall spelas ut vid ett enda tillfälle. Till nästa helg planerar jag iallafall en provspringning på ca 8-9 mil där jag ska försöka hitta rätt belastning och tänk samt prova den utrustning jag har.

05.15: en halv dm blötsnö..

..4 kg ryggsäck och en glad-hund på släptåg. Så kan man sammanfatta morgonens jogg innan jobbet :)

Men hur kan du jobba på en barncanceravdelning?

Den frågan får jag ofta. Och jag brukar säga att jag älskar mitt jobb. Men att man måste ta rätt saker med sig hem. De bra sakerna. När man måste väja för glada små barn på trehjulingar i korridoren. Utan ett hår på huvudet. Som avslutade en flera dagar lång behandling och äntligen får slippa droppställningen. och faktiskt är pigga och orkar cykla tokfort just idag. Och när det är fullt ös i dagrummet och man måste plocka leksaker från golvet när man har en stund över. Eller när barnet och deras familj är spårlöst försvunna. För att de sitter på lekterapin och pysslar och har glömt bort tiden. Och att man får finnas där och stötta de första kaotiska dagarna efter diagnos. När allt är nattsvart. Och hur man sen ser hur reservaggregaten går igång och barn och anhöriga plockar fram den där inre styrkan de inte trodde de hade. För att så småningom få skicka hem dem då deras första delbehandling avslutats. Och det finns hopp. Alla ni som jag möter får en plats i mitt hjärta.

Mitt passionerade kärleksförhållande

Våren 2010 var jag uttagen till VM i 24-timmars löpning. Tävlingen avgjordes i maj, och från årsskiftet det året låg jag konstant på 15 löpmil i veckan och långpassen föranleddes alltid av ångest. När jag ställde mig på startlinjen var jag ganska neddtränad och sliten. Och resultatet blev därefter. Senare det året blev jag skadad vilket ledde till att jag periodvis inte kunde springa alls. Det var en riktigt jobbig period. Jag blev deprimerad. Vem var jag nu, när jag inte var en presterande ultralöpare? Lärdomen jag drog av detta var att bara springa och prestera för min egen skull. Självklart skall man tävla och rikta in sig på mål. Det är roligt att bli bättre, att få placera sig. De kvinnor som är bäst i Sverige idag är så otroligt mycket bättre än vad jag någonsin varit. Och jag unnar dem det av hela mitt hjärta. Men det jag har lärt mig är att om man springer för att duga i andras ögon blir fallet väldigt långt och nerslaget hårt om man av någon anledning inte presterar det man förväntat. Att få känna glädje under varje träningspass är värt mer än alla medaljer i världen. Jag har alltid haft ett passionerat kärleksförhållande till min löpning. Numera vårdar jag det ömt.

Barfota på Nolia

4 x 800 m på Nolias tartanbana. Sammanlagt ca 5 km. Barfota. Lycka att få springa med bästaste kompisen Johanna och att inte behöva varken långtights eller vindjacka. Längtar redan till morgondagens löpning.

Att meditera och att äventyra. Och att springa för livet.

Jag har alltid älskat att springa. Och att försöka springa allt längre. Först trodde jag det berodde på att jag gillade att pressa mig och att tävla, men det är något meditativt med själva löprörelsen. Jag var ganska rund när jag var liten. Det var faktiskt vår gympalärare också. En gång körde han iväg oss med bil några km längs en grusväg och så fick vi springa tillbaka. Hårda bud i byaskolorna på Gotland kan jag lova. Och jag var faktiskt bland de första. Inte för att jag sprang fort, utan för att jag sakta och i jämn takt joggade hela vägen. Kommer ihåg hur överraskad min gympalärare var över att se mig. Och hur bra jag mådde efteråt.
Länge har jag haft ett längtan efter frihet, efter äventyr. Efter att få vara ute hela dagarna. Dock har jag aldrig haft ekonomisk möjlighet att kunna genomföra något större projekt. Förrän nu. Så då är det lika bra att ta i. I höst ska jag springa från Treriksröset till Ystad. Jag tänker starta i mitten av aug och resan förväntas ta ca två månader. Under tiden ska jag försöka samla in pengar till Barncancerfonden. Jag jobbar som sjuksköterska på Barnonkologavdelningen/barnneurokirurgen på Norrlands universitetssjukhus, och varje dag möter jag barn och deras familjer som kämpar mot sin sjukdom. Och för livet. Deras resa genom tuffa behandlingar, motgång och framgång är betydligt mer storslagen än den jag ska göra. Och jag ska springa för alla tappra kids som jag möter i mitt arbete, inte bara de med cancer. Den här bloggen har syftet att uppmärksamma detta, och jag kommer att berätta om mina förberedelser och såklart även under resans gång.   

Insamlingen finns på:
http://www.barncancerfonden.se/13614