onsdag 18 april 2012

Mitt passionerade kärleksförhållande

Våren 2010 var jag uttagen till VM i 24-timmars löpning. Tävlingen avgjordes i maj, och från årsskiftet det året låg jag konstant på 15 löpmil i veckan och långpassen föranleddes alltid av ångest. När jag ställde mig på startlinjen var jag ganska neddtränad och sliten. Och resultatet blev därefter. Senare det året blev jag skadad vilket ledde till att jag periodvis inte kunde springa alls. Det var en riktigt jobbig period. Jag blev deprimerad. Vem var jag nu, när jag inte var en presterande ultralöpare? Lärdomen jag drog av detta var att bara springa och prestera för min egen skull. Självklart skall man tävla och rikta in sig på mål. Det är roligt att bli bättre, att få placera sig. De kvinnor som är bäst i Sverige idag är så otroligt mycket bättre än vad jag någonsin varit. Och jag unnar dem det av hela mitt hjärta. Men det jag har lärt mig är att om man springer för att duga i andras ögon blir fallet väldigt långt och nerslaget hårt om man av någon anledning inte presterar det man förväntat. Att få känna glädje under varje träningspass är värt mer än alla medaljer i världen. Jag har alltid haft ett passionerat kärleksförhållande till min löpning. Numera vårdar jag det ömt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar