Två stora mål uppnådda!

Mitt insamlingsmål är nått! Tack tack alla som bidragit! Det känns helt underbart :) jag lovar ni gör skillnad. Självklart går det bra att fortsätta skänka.

Även i mitt äventyr har jag nått ytterligare ett underbart delmål! Här i Dorotea har min sambo mött upp och nu åker vi till stugan några dagar för att jag ska kunna vila upp mig lite :) 84 mil är nu avverkade och det känns smått overkligt. Förkylningen hade släppt en hel del under natten och dessutom dök bästa Anna Jonsson upp igår kväll och sprang dagens 47 km med mig. Förutom supertrevligt och lättsamt sällskap så puttade hon vagnen nästan hela biten. Nu blir det några dagars bloggtystnad innan jag fortsätter söderut på måndag. Ha en underbar helg alla!

Vilhelmina

Gårdagens 43 km mellan Storuman och Vojmån gick lätt, säkert mycket för att Linnea följde med de första 30 innan hon satte sig på bussen hem. Just nu är jag i Vilhelmina och käkar hamburgare :) planerar att ta drygt en mil till idag. Det värsta är att jag börjar känna mig lite halvkrasslig.. Har fått välmenande varningar om att inte bli förkyld i vätan, men jag har viftat bort dem. Tji fick jag. Men jag sätter min tillit till mitt stabila immunförsvar och hoppas på falskt alarm :)

Ännu fler överraskningar!

Även inatt har regnet pickat ilsket på tältduken. Utan att ens hämta andan. Att kravla ut ur varma sovsäcken för att kissa krävde stor mental självövertalning. Fast tillslut är man så illa tvungen.. Men jag hade en morgon att se fram emot. För kvällen innan hade jag fått ett sms från min fina kompis Linnea att hon tänkte komma och springa med mig! Jag hade precis plockat ihop min utrustning så stod hon där vid vägkanten, med solsken till min regnblöta värld. Vi sprang på lätta fötter de sista milen in till Storuman. Vi hann både fika och skratta mycket längs vägen medan regnmolnen drog iväg i fjärran. När vi kom fram till hotellet hade några vänliga själar bestämt sig för att bjuda på hotellmiddagen när jag var framme :) Nu ligger vi på vårt hotellrum, kollar på tv och har det gott medan mitt vattensjuka tält torkar nere i källarn och alla kläder och skor torkar här på rummet. Fast vi lär få vädra ordentligt innan vi far för det luktar inte hallonbåtar här just nu..

Och stort tack..

.. för alla fina och uppmuntrande kommentarer de senaste dagarna! Jag har inte hunnit svara på alla men jag lovar att det betyder jättemycket det ni skriver.

Regn och mer regn

Nu har det snart regnat i ett dygn, och inte verkar det vilja ge med sig heller.. Inatt blir det tält och sen har jag drygt två mil in till Storuman. Och där, gott folk, tänker jag lyxa till det och ta in på hotell :)

Tjoho! Hemma!

Typ :) nu har jag precis passerat gränsen till Västerbottens län! Kunde inte ta nån bild på skylten dock. För mycket motljus för min mobilkamera.. Nu blir det några km till innan jag gör kväll :) kan inte fatta jag tagit mig ända hit!

Ja, varför?

Vad är det som gör att man kastar ut sig själv från tryggheten och en vardag man älskar och gör nåt sånt här fast det är jobbigt emellanåt? Sambon säger att det ligger i min natur att krångla till det lite, skapa utmaningar. Och med tanke på hur många jag mött längs vägen som också är ute och far på både cykel och rullskidor så är jag inte den enda. Det är något bitterljuvt underbart att längta hem. Och uppfriskande att bli påmind över det man många gånger tar för givet, såsom ett varmt hus eller en bekväm soffa.

Världens överraskning!

Dagens korta etapp på 25 km kändes tunga. Hemlängtan har skavt hårt med vassa kanter innanför bröstkorgen och det fanns ingen ork i benen alls..
Jag hade precis tänkt ge mig för dagen men då, kanske inte på en vit springare men väl i en blå hyrbil, kör min sambo upp bredvid mig. Ni som känner mig blir nog inte helt förvånade över att jag störtlipade i en halvtimme av ren och skär lycka. Så vi åkte tillbaka till Arvidsjaur och åt. Och visst, nog hade det varit underbart att få sätta sig i bilen och bara lämna E45an åt sitt öde, men största delen av mig ville ändå vara kvar och slutföra detta. Men ni som läser detta och har eran älskling på kramavstånd; lova mig att utnyttja det lite extra :)

Sover inomhus inatt

Gårdagens 43 km gick lätt, men när jag hittat ett bra ställe att slå upp mitt tält tog orken tvärslut. Orkade knappt äta något, kröp bara ner i sovsäcken efter att jag bytt om. Idag blev det 35 km och inatt får jag bo hos några snälla släktingar till min sambo. Jag ska sova i en riktig säng och jag har tvättat mina kläder ordentligt. Fast det går fint att sova ute också :) Skall absolut inte klaga! och det härliga är att man uppskattar vardagslyx som varmvatten och torra fötter ännu mer, även om det går bra att kasta sig i nån sjö längs vägen när tillfälle bjuds.
Imorgon skall jag shoppa lite innan jag tuffar vidare.

Mitt nästa mentala delmål är Dorotea, som jag räknar med att nå om drygt en vecka. Där kommer sambon och möter upp och då blir det några vilodagar i stugan våran.

Det kan blir lite långt mellan uppdateringarnan ibland, men jag måste ha mobilen av ganska mycket för att spara batteri. Jag försöker dock blogga och svara på så många kommentarer och sms som möjligt. Men dröjer det lite så vet ni varför :)

Ha det bra alla!

Mitt läger för inatt

Inte så dumt, va? :) Träffade ytterligare en äventyrare idag. Han hade åkt ända från Smygehuk- på rullskidor! Han tog typ tio om dan! Coolt :)

Nu ska ni få höra! :)

Igår när jag lagt mig i tältet för att sova så hör jag hur en människa kommer pratandes i telefon på vägen utanför. "Det är väl en cyklist" tänker jag, tills jag hör honom stanna till och säga "vänta, här är det nån som har en likadan vagn som jag". Så jag snabbt ut ur sovsäcken, fastnar med håret i tältdragkedjan innan jag lyckas knöla mig ut. Och där står inte mindre än Fredrik, som ska springa 630 mil på 100 dagar. Respekt. Och han samlar också in pengar till en jättebra sak. Vi pratade en liten stund, men han hade mer sträcka att ta innan han skulle göra kväll. Annars hade jag gärna bjudit på fika (frystorkat kaffe och Recovery bars). Men ganska otippat är det, att vi är två tossingar ute och ränner längs E45:an med Babyjogger, och vi lyckas ändå träffa på varandra! :)
http://m.facebook.com/pages/Springa-630-mil-genom-Sverige/189268014515041?id=189268014515041&_rdr

Stackars stackars dem..

Rubriken syftar på mina ännu ej anlända rumskamrater här på vandrarhemmet i Jokkmokk. Har precis släppt ut fötterna ur de våta ullstrumporna de varit instängda i hela dan och hängt mina kläder på tork..

Första tältnatten

Det är varmt och jag svettas. Myggen har lilla julafton. De biter lätt igenom mina tunna funktionskläder när jag står böjd över packningen. Jag försöker skynda mig men det resulterar i att det blir bulkigt och klumpigt gjort. Och av någon oklar anledning har jag bara orkat få i mig morgonkaffet och inget annat. Men tillslut får jag ihop allt och kan ge mig iväg. Det är varmt, stilla och lite trafik. Nu, några timmar senare har jag hastigt fått slå upp tältet för att vänta ut ett åskväder som är på väg förbi. Har redan hunnit springa mig igenom ett slagregn så jag tänkte att det räckte för idag.

Inget mer busspusslande

För jag har blivit med babyjogger :) nu har jag med mig tält och behöver inte bestämma dagsetapperna utifrån boende utan utifrån dagsform. Det har även blivit en del buss hit och dit för att få till lagom etapper när det varit långt mellan boende. Och jag känner att detta har begränsat mig. Dessutom gör det mycket för orken att inte bära en tung ryggsäck. Det är tur man kan ändra sig längs vägen :) tack bästaste folket på Löplabbet som hjälpte mig med snabb leverans och till min älskade sambo som såg till att få iväg den med Bussgods snabbt som attan. Nu har jag lämnat Gällivare bakom mig och beräknar komma till Jokkmokk under morgondagen.

Gällivare!

De senaste två dagarna har jag avverkat sträckan Svappavara-Gällivare, som var mitt första mentala delmål. Totalt ca 74 km. Har gått ganska mycket idag, eftersom det varit varmt, mycket uppför och jag har haft mycket i ryggsäcken i form av vatten och mat. Men nu är jag här och ska ta mig en vilodag och umgås med lite kompisar. Sånt behövs också när man äventyrar :)

Sträckan alla varnat mig för

Ända från Karesuando har jag hört om etappen Vittangi-Svappavaara. Här har man nämligen rivit upp hela vägbanan för att förstärka den och för tillfället är asfalten ersatt med sprängsten och grus. Jag har förstått att punkteringar längs denna sträcka hör till vardagen.. Men som löpare hade jag det riktigt bra. Det var inte alls så farligt som jag föreställt mig och dagens etapp på 27 km gick riktigt lätt. Och när jag kom fram till campingen där jag skulle övernatta blev jag bjuden på potatisbullar och fläsk av de snälla människorna som äger den. Hederlig husmanskost har aldrig smakat bättre tror jag :)

Första snor- och snörvelsamtalet

Igår var det dags. Att ringa hem och gråta en skvätt. Inte så att jag vill packa ihop och fara hem men jag saknar alla, inte minst sambon och hunden. Men efter några tröstande ord från Nils så lättade det lite. Och så har jag helt makalösa underbara kompisar som ringt under dagen och gett mig ork och glädje. Kram på er Jonna, Anna och Linnea! Och tack alla för era fina inlägg här på bloggen :) jag var också rätt sliten efter gårdagens 50 km, så då blir man lätt lite ynklig. Men så visste jag ju att det skulle bli emellanåt. Nu har jag sovit i tolv timmar och sitter här i morgonsolen och dricker kaffe och dagens etapp är betydligt kortare. Så det är inte så synd om mig just nu :) ha en bra dag allihopa!

Motigt

Dagens 33 km kändes tunga. Egentligen hade jag inget att skylla på mer än en ihärdig motvind. Benen kändes bra och solen sken. När jag framåt eftermiddagen kom fram till Sopperogården där jag ska sova inatt fick jag dock så vänligt mottagande och god mat att humöret kändes bättre på en gång :)

Nu har jag avverkat 17 mil med välfyllda rygga sen i måndags och jag är väl kanske inte nåt spänstfenomen när jag kliver ur sängen på morgonen.. Men det blir lite lättare för varje dag. Så jag har god förhoppning om att kroppen skall anpassa sig till den högre belastningen detta innebär. Sånt kan man såklart inte vara säker på, men dagens etapp har jag klarat och just nu är det det som räknas.

Delar gärna..

..med mig av min vackra morgon till er :)

Detaljerad löpväg

Här kommer min resplan med ungefärliga datum :)
Karesuando-Gällivare-Jokkmokk (17 aug)-Arvidsjaur-Sorsele-Storuman (26 aug)-Dorotea-Strömsund (3 sept)-Östersund (6 sept)-Hackås-Ytterhogdal-Sveg-Orsa-Mora (15 sept)-Johannisholm-Vansbro-Persberg-Filipsstad-Kristinehamn-Mariestad-Skövde (27 sept)-Mullsjö-Jönköping-Vaggeryd-Värnamo-Strömsnäsbruk-Markaryd-Höör-Ystad (10 okt)

Jag har kanske varit lite otydlig med hur jag sprungit de senaste dagarna, så jag tänkte jag skulle förklara lite närmare :) för att ta sig längs vägen till Treriksröset måste man fara ca 11 mil på väg E8 som går från Karesuando till Kilpisjärvi. Den följer precis gränsen mellan Sverige och Finland. I Kilpis valde jag att åka båt över och sen gå några km till Treriksröset. På sommaren går båten 3 ggr/dag och den behövde inte förbokas. Sen åkte jag tillbaka med samma båt efter ett par timmar och började sen springa den första dagsetappen på fyra mil. Dagen efter blev det drygt två och idag drygt fem mil. Nu är jag åter i Karesuando och imorgon fortsätter jag söderut :) nog för att det är storslaget här uppe, men jag börjar längta efter lite rejäl skog.

Andra etappen

23 km vart det idag. Har inte hänt så mycket. Backe upp, backe ner, raksträcka, regn. Och så mygg, såklart. Inte att förglömma ;)

Behold! Treriksröset!

..ähum.. Låt oss konstatera att i det här fallet överträffar nog symboliken skönheten.. Men omgivningen uppväger gott :)

första etappen på fyra mil avklarad :) just nu sitter jag i kvällssolen och käkar frystorkat. Snart är det dags lite finsk bastu.

Utan internet

Jag har av oklar anledning inte fått tillgång till internet de här dagarna på finska sidan. Min support och markservice, dvs sambon därhemma har konsulterats utan framgång. Jag har dock bloggat offline, så jag publicerar allt på en gång istället :) hoppas det är ok

Sista arbetspasset

Inatt jobbade jag sista passet. Känns lite konstigt att jag inte skall tillbaka på så länge.. Och än en gång slår det mig hur mycket jag verkligen vill att det här projektet skall fokusera på barnen och deras familjer som jag möter i mitt arbete. Springa kan nästan vem som göra. Men att klämma ihop hela sin familj i ett rum på sjukhus i veckor i sträck, att genomgå de tuffa behandlingarna som våra kids gör och att ändå glädjas åt de små sakerna här i livet, busa, skratta och se framåt, det kan inte uppmärksammas nog. Ni ligger mig så varmt om hjärtat och jag är glad jag kan göra det här för er.