Provspringning nr 2

Då jag lite oplanerat lyckades få några semesterdagar nere på Gotland så passade jag på att kombinera en provspringning med att hälsa på lite släktingar. Jag tog bussen ut till Katthammarsvik på onsdagsmorgonen. Solen värmde redan gott och jag började sakta springa mot Ljugarn. Där stannade jag för lite fika. Sen fortsatte jag mot Hejde, socknen där jag växte upp. Barndomsgården ligger ensligt i den gotländska obygden, långt från Tofta strand och innekrogar. Så trots att jag är öbo så är jag ett barn av skogen.

Framåt kvällen kom jag fram till min underbara moster där jag skulle övernatta. I deras mysigt inredda hus sov jag gott med en av katterna hoprullad i knävecket. Nästa dag började med kaffe i morgonsolen innan jag for vidare mot stan till mamma och pappa längs vackra småvägar genom Sanda och Eskelhem.

Jag kan generellt rekommendera att ta sig runt på Gotland genom att springa eller cykla. Det är platt och vägarna är släta utan tjälskador. Jämfört med norrländska vägar är det som att skrida runt i en balsal. Så inte bara tandemcykel och kärra funkar här utan vill man nyttja en racer går det också bra. Dessutom finns det relativt gott om vandrarhem.

Utrustningen fungerar överlag som den ska. Det jag har haft lite problem med är ryggsäcken. Jag har fått en rymlig och bra 25liters ryggsäck från Salomon. Enda haken är att den är lite för lång i ryggen för mig och sitter inte så tajt som jag önskar. Men efter att ha klippt, knutit och tejpat så är den nu som jag vill ha den.

Sträckorna blev 53 km + 37 km

Hemma hos mamma och pappa i stan igen. Lite småstel men mest hungrig :)

Stockholm marathon

Varje höst gnäller jag högt över hur dyrt det är med Stockholm marathon. Och varje gång jag ser starten gå på tvn därhemma ångrar jag bittert att jag inte anmälde mig. Så numera biter jag ihop och betalar startavgiften, väl medveten om att jag inte vill missa denna underbara löparfest där mer eller mindre alla i min långlöparkrets deltar. Det var som ni säkert vet inte det allra trevligaste av löparväder. Men jag hade klätt mig ganska bra. Värst var det på gärdet i motvinden, men efter ca 30 km kändes det allt lättare och jag log och vinkade mot alla snälla människor som stod ute i rusket och hejade på oss. Det var otroligt värt. Jag kom imål på ca 4 timmar. Långt ifrån personbästa, men målet i år var att få till ett bra och trevligt långpass precis så fort att jag skulle kunna ställa mig på mållinjen nästa dag igen om det var så. Jag var inte ett dugg trött, och det är ett bra kvitto på att jag bedriver min uthållighetsträning på rätt sätt.

På tåget mot Uppsala träffade jag på Bertil Palmqvist, en glad och anspråkslös ultramarathonräv med säkert hundratusentals mil i benen. Respekt. Han delar verkligen min glädje och kärlek till löpningen. Det blev mycket prat (och lite skvaller) om löpning och löpare. Vem har sprungit vad, vilka lopp har gått av stapeln, vilka skor man ska använda och hur går träningen för tillfället.

Morgonen därpå bjöd på 14 km morgonjogg i de regnmättade upplandsskogarna hos min faster och farbror.

Till alla er som kämpade i regn och tokblåst på Stockholms gator igår. Ung som gammal. Veteran som förstagångslöpare. Ni gjorde det förbaskat bra!

En riktig tröttdag

Idag var det inte mycket spring i benen. Hjälpte inte att jag sovit ett par timmar på eftermiddagen. En gissning är att helgens nattjobb fortfarande sitter i lite. Fick bli en hundpromenad istället. Nya tag imorgon :)

Hur allting började

För sex år sen hade jag en nummerlapp på bröstet för första gången. Det gällde dock något så avslappnat som Vårruset, men jag var jättenervös. Jag hade ju tränat en del, men tänk om jag skulle komma sist? Väl på plats ställde jag mig i lunka-gruppen. Jag var ju inte så snabb. Det hela slutade med att jag låg i ytterkant, konstant kring mjölksyratröskeln och bara sprang om. Benen hade aldrig känts så starka. Och en liten tanke föddes; kanske det här var min grej ändå? Redan samma höst ställde jag mig på startlinjen till mitt första marathon. Jag tog mig runt på nästan fem timmar, men jag var så lycklig! Nu kunde jag kalla mig en marathonlöpare. Våren därefter åkte jag på träningsläger med Springtime till Algarve. Temat den veckan var ultralöpning. Jag hade redan då anmält mig till min första ultratävling, ett 100 km lopp som heter Lapland ultra. På lägret mötte jag erfarna ultralöpare, b la Rune Larsson, som var en av mina förebilder. De stöttade mig oändligt mycket och Rune sa att Lapland ultra, det kommer nog att gå ganska bra för mig. Jag vilade i den tanken för såklart möttes jag av tvivel från min omgivning. Springa tio mil på raken? Det kan man väl ändå inte göra? Var jag knäpp, eller?
Lapland ultra är ett mycket speciellt men helt underbart lopp. Man springer på natten i midnattsolen. Det går längs ensliga vägar i Norrlands inland. Men det som får en att orka är arrangörerna och de underbara funktionärerna som hela natten står ute bland mygg och björn och serverar oss löpare kaffe och blåbärssoppa. Jag tog mig runt på 14 timmar, helt överlycklig.

Igår var det dags för mitt sjunde Vårrus. Det är en tradition för mig att springa det varje år och det är alltid med lite andakt jag tar emot min medalj vid målgången, ödmjuk inför alla mil jag fått möjligheten att avverka sen det hela började.  

Det sällsamma i att nattvaka

Jag är ingen nattuggla, men jag tycker om att jobba natt. Det är lite busigt att få vara vaken när andra sover. Och det är något speciellt med att få vaka och främja den viktiga nattsömnen för barn och föräldrar. Det gäller i allt från att kunna smyga riktigt tyst för att ta prover till att snabbt kunna ge bra smärtlindring när det behövs. Och barn har en fantastisk förmåga att anpassa sig. De rullar ihop sig i de obekväma sjukhussängarna och sover djupt, trots puttrande droppaggregat, pågående sondmat och smygande nattsystrar med ficklampor i högsta hugg.

Ibland har vi det lugnt. Då tar jag min kaffekopp och sätter mig vid det stora panoramafönstret i avdelningens ena kortände och ser dagen gry. Och så får jag ha morgonen lite för mig själv innan ytterligare en dag på Barn 3 drar igång.

Ett trevligt pass, occh ett lite mindre trevligt..

Dagens första pass var tänkt att bli lite trevlig skogslöpning med hunden. Det blev nästan nio kilometer smältvatten upp till anklarna alternativt hasa runt i sockersnö. Nej, det var inte jätteroligt. För mig. Däremot älskar jycken de här skita-ner-sig-upp-till-öronen-passen så jag fick glädjas lite med henne. Och så är det bra att träna på att hålla humöret uppe när det går tungt.

Några timmar efter att jag kommit hem ringde min bästaste löparkompis Jonna och frågade om jag ville ut och springa. Och det är ju klart jag ville det :) Jonna är urstark, och passen med henne blir alltid roliga. Och snabba. Med henne kan jag springa strax under marathonfart och det känns som att jag joggar. Så även denna gång. Lite långsammare än vanligt, men 13 km snabbt distanspass fick vi iaf ihop. Och det var faktiskt skönt att få lämna ryggsäcken hemma och springa på lite. För lite såna pass är också bra emellanåt. Variation skadar aldrig.

Igår var jag till bästaste löpbutiken i stan, nämligen Löplabbet i MVG-gallerian. De kunnigaste och trevligaste människorna hittar du där. Via dem hade jag fått sponsring från Salomon. Det visade sig vara utrustning jag bara kunnat drömma om. Eftersom jag finansierar min resa helt själv är sådana här tillskott otroligt mycket värt. Mer detaljer om utrustning kommer inom kort. Ha en bra helg allihopa!

Första provspringningen

Kring lunchtid i lördags klev jag av bussen i Sollefteå och började springa ut mot kusten. Första tre milen kan beskrivas med några få ord; backe upp, backe ner, skog. Sista milen in till samhället Sandslån var dock fin och jag blev väl bemött på Sandslåns vandrarhem där jag övernattade http://www.sandslansgastgiveri.se/. Ett mycket trevligt ställe jag gärna besöker igen :) Jag somnade ganska sliten och trött men vaknade till strålande sol och med spring i benen. Etapp dag två gick längs vackra småvägar där det enda som hördes var fågelsång och smältvattnets porlande medan gammelskogen                
stod i givakt när jag passerade. Tog en liten sväng längs Högakusten-leden också innan jag satte mig på bussen hem.
Jag är mycket glad att jag gjorde den här utflykten. Det blir inte riktigt samma sak som att springa långpass hemmavid. Planerar minst en provrunda till, helst på tre dagar.

Saker jag insett:
*man bör I N T E glömma mobilladdaren hemma (big no no..)
*Min mat/boendebudget är nog ganska rimlig
*Fixa lite bra musik att lyssna på lär nog inte skada..
*Det kan gå åt väldigt mycket nötter under en sån här helg..

Här och där låg snön kvar efter helgens oväder

Totalt blev det 41km + 34km. Tillsammans med ett fyramilspass i början av veckan har jag fått ganska mycket mängd i benen på sistone :) men det känns fint. Självklart kommer det komma tunga dagar under min resa, men nog kan jag leva med att äta, sova, träffa trevliga människor och springa nya vägar varje dag.