För sex år sen hade jag en nummerlapp på bröstet för första gången. Det gällde dock något så avslappnat som Vårruset, men jag var jättenervös. Jag hade ju tränat en del, men tänk om jag skulle komma sist? Väl på plats ställde jag mig i lunka-gruppen. Jag var ju inte så snabb. Det hela slutade med att jag låg i ytterkant, konstant kring mjölksyratröskeln och bara sprang om. Benen hade aldrig känts så starka. Och en liten tanke föddes; kanske det här var min grej ändå? Redan samma höst ställde jag mig på startlinjen till mitt första marathon. Jag tog mig runt på nästan fem timmar, men jag var så lycklig! Nu kunde jag kalla mig en marathonlöpare. Våren därefter åkte jag på träningsläger med Springtime till Algarve. Temat den veckan var ultralöpning. Jag hade redan då anmält mig till min första ultratävling, ett 100 km lopp som heter Lapland ultra. På lägret mötte jag erfarna ultralöpare, b la Rune Larsson, som var en av mina förebilder. De stöttade mig oändligt mycket och Rune sa att Lapland ultra, det kommer nog att gå ganska bra för mig. Jag vilade i den tanken för såklart möttes jag av tvivel från min omgivning. Springa tio mil på raken? Det kan man väl ändå inte göra? Var jag knäpp, eller?
Lapland ultra är ett mycket speciellt men helt underbart lopp. Man springer på natten i midnattsolen. Det går längs ensliga vägar i Norrlands inland. Men det som får en att orka är arrangörerna och de underbara funktionärerna som hela natten står ute bland mygg och björn och serverar oss löpare kaffe och blåbärssoppa. Jag tog mig runt på 14 timmar, helt överlycklig.
Igår var det dags för mitt sjunde Vårrus. Det är en tradition för mig att springa det varje år och det är alltid med lite andakt jag tar emot min medalj vid målgången, ödmjuk inför alla mil jag fått möjligheten att avverka sen det hela började.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar