Dagens 33 km kändes tunga. Egentligen hade jag inget att skylla på mer än en ihärdig motvind. Benen kändes bra och solen sken. När jag framåt eftermiddagen kom fram till Sopperogården där jag ska sova inatt fick jag dock så vänligt mottagande och god mat att humöret kändes bättre på en gång :)
Nu har jag avverkat 17 mil med välfyllda rygga sen i måndags och jag är väl kanske inte nåt spänstfenomen när jag kliver ur sängen på morgonen.. Men det blir lite lättare för varje dag. Så jag har god förhoppning om att kroppen skall anpassa sig till den högre belastningen detta innebär. Sånt kan man såklart inte vara säker på, men dagens etapp har jag klarat och just nu är det det som räknas.